Resan mellan den dagen jag föddes och nu har gått jättefort. Jag gick genom många krokiga och krångliga händelser. Men den viktigaste minne jag har om den första händelse i mitt liv – när jag föddes – är inte att jag grät. Jag minns inte heller hur mycket jag vägde. Min enda viktigaste minne om den där dagen är att jag minns ingenting alls om den.
Jag förmodar att den dagen fyllde jag ett år, bakade momma himbasha brödd; och den äldsta i gruppen skar bröddet övan min rygg som traditionen kräver. Jag tror inte att jag åt en bit av brödet. Den enda minne jag har om min födelsdag är hur gott smakade tårtan som min kompis Darsh köpte åt mig när jag fyllde 34 år gamal i Delhi, Indien. Det var oförväntat överraskning för mig eftersom folk i Eritrea knappt firar födelsedagar eller i många fall vet inte deras fördelsdag.
Anledningen är att mer än 80% av Eritre
as folk bor i landsbygd och jobbar i traditionell jordbruk. Folkbokföring tjänst är inte väl spridit i samhället som är jordbrukare och bor i byar. Fast numera har många fått grundutbildning att läsa och skriva, hade mesta delen av samhället varit analfabeter. Om man skriver inte vilken dag sina barn föddes, särskilt familjer med flera barn, minnes man inte de föddelsdagarna. Den muntlig traditionen saknar den fördel skriftlig tradition har.
Nu, emellertid, har jag lagt till ett nytt minne i de få minnena i min födelsdag ryggsäck. Mina underbara kollegor firade min fyrtionde födelsdag. Min känsla när de sjöng, ”Ja må han leva”, kan jämföras med glädjen man känner när man har levt till hundradel härliga år och säger man det är tillräklig nog. De också gav mig bloomor och present kort.
Fyrtio år är otrolig och oförväntat för mig. Många ungdomar av min generation avled antingen i kriget mellan 1998 och 2000 eller på väg till Europa genom Sahara öken och medelhavet. Kriget bröt ut orsakad av en liten ort som Eritrea och Ethiopien kämpade över. Enligt officiella rapporter gick bort över 120 tusental ungdomar från båda sida under de tre års krig period.
Eftersom Eritrea är ett litet land är varje familj påverkad av händlesen. Antingen en eller mer av familjemedlem är död, skadad eller kallat in till militären på obestämd tid; när man brukar se dessa fysiska skador, tänker inte man om de psykiska konsekvenserna. Dessutom, har folk ingen yttrandefrihet, rörelsefrihet eller/och alla rättigheter vilka ansedd som mänskligarättigheter: härmed finns där inga sätt att påverka förändring i systemet.
Eritreanska samhälle nu lever i en tjugo års tillstånd av koma som orsakad av kriget och den hårt styrande regimen i landet. De som har förmågan, väljer de att fly ifrån landet olagligt till grannländer istället att vänta på förändringen som de inte vet om när det kommer att ske eller inte har förmåga att verkställa. Till skillnad från många andra ungdomar hade jag tur att lämna landet lagligt för att studera vidare utomlands.
Jag hamnade i Delhi, Indien, när jag fyllde 33 år gammal. De två år jag läste i Delhi Universitet var själsökning tid för mig. Jag hade alla nödvändig information som jag behövde till skillnad från många unga i Eritrea. Jag kunde jämföra hur regimen i landet förtrycker och berövar folk av deras frihet. Jag bestämde att inte återvända hem – ett svårt beslut som man fattar att bestraffa själv medveten för att undvika annat bestraff.
Jag flög över medelhavet från Indien hit. Jag kom ihåg att mitt sinne tog upp tanken på hur min nya början skulle vara i ett nytt land jag hade aldrig varit. Jag lugnade den stormen av smärtsamma tankar med klunkar av vodka medan många av mina landsmän uppsvälld av saltvatten efter de drunknade p.g.a. stormen i havet under mig. Några dog innan de föddes! Många av dem drömde av frihet men fick ingen chans att vakna från mardrömmar samt fortsatte sina eviga sömnen.
Jag hade aldrig tänkt att jag skulle överleva för att se min fyrtioende födelsdag. Fortfarande känns det som en dröm. Men jag vaknade till verkligheten när mina kollegor överraskade mig under våra morgonsmöte med den födelsdags sången, bloomor och presenter.
Efter jobbet åkte jag till mitt tumt, kallt, tyst och deprimerande hem där det finns ingen andra själ som bor där utom jag. Jag fortsatte att tänka om den där morgonens händelse. Mina kollegors gest som är jätte värdefullt kom tillbaka till mitt minne upprepat.
Den där också vände mitt minne till mina gamla kollegor i tidningen där jag började att skriva och den högskola där jag undervisade Eritreanska litteratur. Jämförelsen kunde förlama mitt sinne. Här med mina kollegor firade vi livet med förhoppningar av mera glada kommande år. Men där med mina gamla kollegor sörjde vi våra folk som antingen flydde ifrån landet, fick fängeslad, försvann, eller förlorad utan spår. Våra känsla kunde beskrivas bäst av Joseph Ks skuldmedveten känsla i Kafkas roman Rättegången.
Den otrolig första intryck jag fick från medier i Sverige är en bevis hur utvecklat land Sverige är. Söndagar följde jag debatter mellan politikerna på SVT vilken ger lika chans för alla av dem att uttala vad de tror på. Teven är statens media som tillhör lika till alla. Den tolerans jag såg där präglar hur utvecklat land Sverige är mer än infrastrukturen och teknologin landet har. Om ett land har inte byggt ett system som kan kunna fungera smydigt har infrustrukturen och teknologin ingen betydelse. Sveriges staten har lyckats att få sitt samhälle tro på och känna sig trygg i systemet, känna sig tillhöra landet, och förstå deras förmåga att påverka förändring som de tycker är bra för landet och samhället.
Det är den här känsla, tillhörighet och förståelse som jag saknade i mitt ursprungt land. Jag hade känt utsatt av systemets förtryck, berövade någon roll att spela i
landets viktiga händelser, och kunde inte kunna bidra till ritningen av vägen för att utveckla landet vilken gjorde någon tänkande person ge upp.
Jag fyllde fyrtio år medan fortfarande kände jag tjugoårig. När jag tänkte om det medveten sa jag, ”Nu kommer allt att bli nedförsbacke.” Det skulle vara en snabba motorväg mot rullatoren. Jag hade alltid tänkt att man fortsätter att växa upp tills fyrtio år. Därefter man får mindre fysiska kraft, minskat syn och hörsel förmåga, samt i allmänhet örkar inte man att ha kul; man blir mycket mer seriös, hade jag tänkt. Några av mina kollegor varnade mig inte om dessa sakerna utan om medelålderskris vilken jag trodde att det blir den lättaste av alla kriser vi ser nu för tiden.
Det är inte en dyster känsla alls att hänga stora siffror av rynkor på ansiktet. Det har något skönhet – särskilt när man funderar djupt vilken är speglat på de rynkorna. Man ser breda erfarenhet i livet som gör man klokare. Man uppmärker inte de fysiska svaghet som är besegrat av sinnekraften och utpräglad beteende med inflytandet i samhället.
En av mina kollegor sa, ”Du ser ut som du har sålt smöret och tappat pengarna! Fyrtio är en bra ålder! Men femtio är bättre… och sextio underbara!” Han hade rätt. Det behövs inte att filosofera; trots allt smakar gammalt vin bättre! Då mår jag som bäst varje dag när jag vaknar upp levande och en dag äldre.